Blogg och andra texter

Välkommen till min webbplats!

1 december, 2020
Okategoriserade

Ta med dig vänner till ett häftigt place

Surfa hem till mig i cyberspace

De vildaste drömmar vi hade förr

Kanske finns här bakom min öppna dörr

Nick Borgen World Wide Web (1997)

En gång var webben ny och spännande. En hemsida var ett ställe där det hände grejer. Vi måste uppdatera på webben, sa man om man var någon. Har du läst vad dom har kommenterat i gästboken? Hur många klick hade vi i går?

Nu är det ingen som håller på så längre. Eller rättare sagt, det är det, men det är som om det en gång så coola soundtracket som ackompanjerade uppmärksamhetstörstande informationsteknologilingo har tystnat. Nu hör man bara det sugande ljudet av en vandring genom en oändlig träskmark. En E-BUSINESS ACCESS MANAGER, eller vad det kan heta, sitter med glåmiga ögon framför en skärm och försöker orientera sig bland fejkkonton och bottar. Kanske ligger uppdragsgivare på för mera porr, katter, fetma, och ”sånt man inte får säga i det här landet längre”. Det är som ett drogmissbruk. Ingen har egentligen önskat sig dit, man önskar sig därifrån. Fast inom räckhåll ligger förstås masscanning av själarna i universum med riktade budskap till deras vildaste drömmar i nästa vecka. Nu snackar vi!

Vad vill jag nu säga med detta?

Är det här den gamla töntiga sorten av webbplats, om ”de vildaste drömmar vi hade förr”, som Nick Borgen skaldade 1997, eller handlar den om dina vildaste drömmar i nästa vecka?

Jag vet inte, men något anslag ska man ha, och här är den nu, min webbplats. Jag har släppt en bok i höst och planerar att släppa ny musik i vår, så det kändes som om det var hög tid att öppna dörren till ett häftigt place i cyberspace. Välkommen!

Meddelande 20190813

13 augusti, 2019
Okategoriserade
I dag la jag ut ett meddelande till vänner och bekanta på min Facebook-sida. En del har inte Facebook, och det kan finnas andra som är intresserade, så jag lägger ut en version av meddelandet här också:  

I början av sommaren tog jag ett så kallat livsavgörande beslut. Efter moget övervägande har jag bestämt mig för att lämna familjeföretaget, Persson Invest.
Beslutet är en sammanvägning av mina erfarenheter av tolv år som delägare. Att förvalta något tillsammans med syskon, kusiner, föräldrar och deras syskon, bygger på att man ständigt jobbar med att hitta en balans av intressen och viljor. Min del i det arbetet har inte gett det jag hoppats på. Summa summarum tror jag att det för framtiden är lämpligare att jag går min egen väg. 
Jag är stolt över Persson Invest. Det är ett starkt företag som har bra team på alla nivåer. Det finns ett aktivt arbete och goda förutsättningar för att familjens samägande ska fortsätta i generationer framöver, men för egen del kommer jag inte att finnas med. 
Ett sånt här beslut väcker dubbla känslor hos mig. Å ena sidan är det tråkigt att separera från någonting man delat livet med och fortfarande värderar högt. Å andra sidan gör jag det för att jag tror att förändringen för min del kommer att bli till det bättre.  
Det som händer nu är att mina aktier (det vill säga det som gör mig till delägare) kommer att lösas in av företaget enligt en överenskommen modell. För att vara precis, om än det kan verka förvirrande, fortsätter jag att ha en roll i företaget som familjemedlem, eftersom min mamma Gunilla är delägare. Jag har även en så kallad adjungerad plats i styrelsen fram till nästa årsstämma. När jag nu säger att jag lämnar så betyder det att jag överger mitt omedelbara delägande i företaget och alla planer på att vara med på längre sikt. 

Remissvar indelningskommitténs slutbetänkande

11 augusti, 2018
Okategoriserade
1 Comment

Här är ett remissvar från Folkinitiativet Rösta om Stornorrland med anledning av Indelningskomitténs slutbetänkande.

Remissvar indelningskommitténs slutbetänkande SOU (2018:10) 
Från Folkinitiativet Rösta om Stornorrland 
Finansdepartementet diarienummer Fi2018/00966K fi.registrator@regeringskansliet.se 
Från:
Före detta Initiativkommittén
Folkinitiativet Rösta om Stornorrland
073-0231719, mattiaswarg@hotmail.com (Mattias Warg)
070-2806244, a.frestadius@gmail.com (Anna Olofsson Frestadius) 070-5116375, wiklundkjellove@gmail.com (Kjell-Ove Wiklund) 
Sammanfattning
Författarna till remissvaret var en del av en spontan rörelse som under hösten 2016 i minst åtta av elva (rättelse 20180905, ska vara tolv) berörda län aktivt engagerade sig i folkinitiativ för att säkerställa landstingsindelningens demokratiska legitimitet. Svaret lyfter fram relevant information om denna rörelse och kritiserar Indelningskommitténs slutbetänkande för vilseledande information om möjligheterna till folkomröstningar i landstingsindelningsfrågor med nuvarande lagstiftning. Författarna framhåller i sitt yttrande att den medborgarrörelse de var en del av visar på behovet av en lagstiftning som reglerar att särskild hänsyn ska tas till befolkningens synpunkter vid landstingsindelningar. De varnar för att Indelningskommitténs betänkande, genom sina formuleringar, sätter upp nya hinder i vägen för medborgare som vill göra sina röster hörda. Författarna menar även att det varit olämpligt att låta Indelningskommittén utreda frågorna om befolkningens synpunkter vid ändringar i landstingsindelningar, eftersom den genom sin egen centrala roll i ett nyligen misslyckat försök att driva fram landstingsindelningar, med en uttalad frånvaro av hänsyn till befolkningens synpunkter, är partisk. Yttrandet avstyrker föreslagen lagändring.    
Bakgrund till remissvaret
Författarna till remissvaret ingick i initiativkommittén för Folkinitiativet Rösta om Stornorrland. Folkinitiativet samlade, mellan 14 september och 6 oktober, 20 740 stödförklaringar bakom kravet på en folkomröstning där väljarna i Jämtlands län skulle få ta ställning till förslaget om region Norrland med ja eller nej. Den gemensamma nämnaren för undertecknarna var med andra ord en önskan att en framtida landstingsindelning skulle ha demokratisk legitimitet. Utifrån detta perspektiv och dessa erfarenheter har vi läst igenom de delar av utredningen som berör landstingens, kommunernas och befolkningens synpunkter vid ändringar i landstingsindelningen, och ger följande kompletterande information och synpunkter. 
Processen inför och efter Indelningskommitténs delbetänkande (s. 195–197)
Vi kritiserade processen för bristande demokrati. En kritik gällde den strama tidsplanen, där ett beslut mellan två allmänna val inte medgav möjligheter att påverka regionindelningen genom representativt ansvarsutkrävande. En annan kritik gällde bristen på undersökning av medborgarnas önskemål och opinioner i en fråga som skulle upplösa den etablerade relationen mellan medborgare och regionala representanter. En tredje kritik gällde de vilseledande påståendena om omöjligheten av en folkomröstning gällande en landstingsindelning. Vår kritik riktade sig främst mot ansvariga politiker på riks- och landstingsnivå, men även mot indelningskommittén. Kommitténs snäva fokus på förvaltning och politiska representanter kan visserligen tolkas som följdenligt med direktiven. (s. 196) Men mot bakgrund av medborgarkritikens natur, riksdagens betoning av vikten av folkligt stöd (s. 193–194) och den opinionsstorm som tornade upp, föreföll den, i vårt perspektiv, som befängd och frikopplad från realiteter. 
Kommittén gör en okvantifierad och okvalificerad värdering av intensiteten av debatten i länen (s. 196). Låt oss komplettera med några fakta: 
  • Vårt folkinitiativ samlade över 20 procent av medborgarnas underskrifter inom tre veckor. Det är det snabbaste folkinitiativet hittills i Sverige, trots att det samtidigt är ett av de allra största. 
  • Förslaget om de tre ”storlänen” berörde elva av nuvarande ”smålän” [rättelse 20180905, ska vara tolv].  Förutom Norrbotten och Jämtland, där medborgarna lämnade in folkinitiativ enligt kommunallagens krav på 10 procent av de röstberättigade inom sex månader, pågick med vår kännedom, från oktober 2016, nystartade folkinitiativ i åtminstone sex (Västerbotten, Dalarna, Gävleborg, Värmland, Örebro, Södermanland) av de återstående nio [Rättelse 20180905, ska vara tio] länen. Flera av dessa rapporterade om många tusentals namnunderskrifter på den korta tid de hann vara aktiva. Vår bedömning var att rörelsen nationellt sett översteg 70 000 stödförklaringar och ökade dagligen. I Västernorrland var ett nionde folkinitiativ planerat att dra igång i november, men initiativtagarna avvaktade när medierapporteringen visade att reformen vacklade och föll. Det har kallats ”den största demokratirörelsen sedan allmänna rösträttens införande i Sverige”. Såvitt vi kan bedöma är detta riktigt, sett till antalet som ställde sig bakom.  
  • En Sifoundersökning visade på ett överväldigande motstånd mot regionreformen i 19 av 21 län.  
Utredningens beskrivning av Norrbottens regionfullmäktiges beslut om folkomröstning och utförliga citat av förvaltningsrättens motivering (s. 197–198) är vilseledande. Den ger, liksom utredningen i övrigt (exempelvis s. 212), det felaktiga intrycket att indelningslagen hindrar en landstingsomfattande folkomröstning om ett förslag till en landstingsindelning. Förvaltningsrättens utslag gällde emellertid en situation som är av perifert principiellt intresse, rörande teknikaliteten i ett läge där ett folkinitiativ syftar till folkomröstning i en fråga som inte längre är aktuell. 
Utifrån vårt perspektiv, där regionledningen i Jämtland Härjedalen, med en trygg politisk majoritet bakom sig, efter inlämnandet av folkinitiativet 6 oktober började arbeta för att verkställa folkomröstningen efter folkinitiativets önskan, framstår det därför som nödvändigt att framhålla några saker i anslutning till citatet från förvaltningsrättens resonemang: 
  • Det allmänna intresset av en regional indelningsändring är ojämförligt större om det finns ett aktuellt förslag att ta ställning till, jämfört med om det inte finns något förslag att ta ställning till.
  • Det saknas visserligen en uttrycklig bestämmelse om ”befolkningens önskemål” för landstingsindelning, men i förarbetena till indelningslagen uttalar lagstiftaren: att befolkningens ”synpunkter alltid skall beaktas i ärenden om ändringar i landstingsindelningen anser jag vara självklart”. (se s. 175)
  • Förvaltningsrättens bedömning att folkinitiativet i Norrbotten, ”såsom det utformats”, inte uppfyller formella förutsättningar, går inte att tillämpa på de övriga folkinitiativ som pågick i regionfrågan under hösten 2016. Exempelvis gällde vårt folkinitiativ ”den viljeinriktning regionen ska driva gentemot regering och riksdag”, något som ligger tryggt inom ramen för den kommunala kompetensen. Detta torde stå utom tvivel i ljuset av de många exempel på ansökningar om nya indelningar som inkommit till kammarkollegiet från kommunerna och landstingen själva, och de ändringar som tillkommit som en följd därav. 
Befolkningens synpunkter vid indelningsändringar (s. 204–212)
Mot bakgrund av det starka krav på demokratisk legitimitet vid framtida indelningsändringar, som vi hade förmånen att få vara en del av och representera, är det angeläget att indelningslagen kompletteras med regler för särskild hänsyn till befolkningens synpunkter, det vill säga de som redan i dag uttryckligen gäller för kommuner, och med samma styrka, alltså i enlighet med Kommundemokratikommitténs förslag. Den invändning som utredaren här anför, för att i denna fråga skilja sig ifrån tidigare utredares positiva inställning (och begränsa sig till att föreslå det som lagstiftaren tidigare betraktat som en sjävklarhet), gäller indelningsfrågornas ”komplexitet”. Detta är paradoxalt nog ett argument som, i samband med debatten i Jämtland Härjedalen, hade stor genomslagskraft i opinionen för att ta hänsyn till befolkningen genom en folkomröstning. Just det faktum att en fråga är komplex gör den svår att bedöma från ett begränsat och upphöjt perspektiv och kräver att opinionernas mångfald och demokratins återförsäkringssystem aktiveras för att upprätthålla legitimitet och förtroende. Vi vill ytterligare framhålla att den gemensamma nämnaren för de som undertecknade folkinitiativet inte var att de trodde sig ha enkla svar på en komplex fråga, utan att de misskände rättvisan i att de politiska representanterna, över huvudet på sina väljare, adresserade en komplex fråga med ett rekordsnabbt godkännande vars resultat skulle innebära en upplösning av grunden för relationen mellan väljare och representanter. 
Trots angelägenheten av en lagändring oroas vi över utsikten att ens Kommundemokratiutredningens förslag skulle antas som en följd av Indelningskommitténs betänkande, om det skulle kunna leda till att Indelningskommitténs tendentiösa beskrivningar därmed skulle ingå i ett vägledande förarbete. Det vore ytterst olyckligt, eftersom utredningens avstyrkande av folkomröstningar sätter hinder i vägen för framtida medborgare som vill göra sina röster hörda. Förslaget innebär i praktiken en inskränkning av demokratin. Utredningens tyckande i dessa frågor disharmonierar med realiteter. Kommunala indelningsändringar är den vanligaste orsaken till kommunala folkomröstningar i Sverige. Nationella omröstningar gäller i samma ordning ofta principiella beslut i komplexa frågor som kräver demokratisk legitimitet i form av en folkomröstning om ja eller nej (EU, EMU). Detta mönster gäller universellt. Det är orimligt att förvänta sig en allmän acceptans och förståelse för att på obefintliga grunder undanta just landstingsindelningar från denna internationella demokratiska praxis.
En proposition, med innebörden att särskild hänsyn ska tas till befolkningens önskemål och synpunkter i landstingsindelningar, bör enligt vår mening därför kompletteras med en motivering där folkomröstningar uttryckligen av lagstiftaren nämns som en av de föreslagna metoderna för att undersöka befolkningens inställning. 
Övergripande synpunkt
Vi genomförde personligen, var och en av oss tre som skriver detta remissvar, politiska samtal i hundratal under tre insamlingsveckor. Vi kan inte nog understryka den utbredda känsla av maktlöshet som vi mötte. Vi hade många gånger sjå och besvär att ingjuta hopp och förtroende till svensk demokrati och förklara att medborgarnas röst har betydelse. Otaliga gånger möttes vi av: ”Jag skriver förstås under men det kommer inte att göra någon skillnad.”
Att indelningskommittén under processen såg det som en dygd att bortse från befolkningens synpunkter bidrog – oavsett skälen till det – till denna demokratiska depression. 
När civilministern några veckor därefter först meddelade att han avsåg att undanta Jämtlands län, sedan lade ner hela regionreformen, vände stämningen.
Vi nämner detta för att gestalta den mycket starka polariseringen i demokratifrågan som uppstod till följd av processen kring indelningskommitténs delbetänkande. Att en kommitté, som först drivit en process som exkluderade befolkningens synpunkter, sedan av regeringen fått i uppgift att föreslå lagändringar i frågan om hur befolkningens synpunkter ska tas till vara i framtida processer, är naturligtvis olämpligt. Det är aldrig trovärdigt att låta den part som drivit en process utvärdera processen utifrån just de aspekter som fått mest kritik. Det ser, rätt eller fel, ut som ett utslag av en maktfullkomlig anda. 
Det är också symptomatiskt att någon ambition att ”höra den andra sidan” inte kan förmärkas i utredningen. Vi hade förstås gärna sett att åtminstone någon representant för den spontana folkrörelse, som endast existerade med ett minimum av organisation, så länge frågan hade en aktualitet som kan engagera, även bjudits in i kommitténs referensgrupp. I stället har vi, efter vår begränsade tid och förmåga, på detta sätt, liksom tidigare opåkallat och på en grund av medborgerligt engagemang, försökt påpeka vad som med våra erfarenheter framstår som de mest skriande angelägenheterna, i de delar som berör oss mest.
Som torde ha framgått är medborgarperspektivet osynliggjort även i utredningstexten. Texten är tendentiös i sina resonemang om vikten av medborgarnas synpunkter och rätt till folkomröstning. Indelningskommittén försöker dessutom, genom att avstyrka folkomröstningar, beröva medborgarna just den säkerhetsventil som denna gång bröt misstron till demokratin. Det är en kall ironi att ett svåröverträffat medborgarengagemang bemöts med ett sådant försök att bereda vägen till nya överkörningar. Det kommer att bli svårt att leva efter lagar som inte är beredda och stiftade med den oväld och rättvisa som ska känneteckna dess tillämpning. Vi avstyrker därför utredningens förslag till lagändring som berör landstingens, kommunernas och befolkningens synpunkter vid ändringar i landstingsindelningen.

Ett ess i rockärmen åt alla

8 augusti, 2017
Okategoriserade

(En text som jag skrivit om Folkinitiativet Rösta om Stornorrland för en kommande webbplats om folkinitiativ)

Den politiska majoriteten frontalkrockade med ett levande samhällsengagemang. Beslutsfattarna hade slagit dövörat till och bestämt sig för att slå ihop fyra Norrlandsregioner till ett Stornorrland. Själv, och alla jag kände med en uppfattning, tyckte förslaget var ogenomtänkt och dåligt.

Känslan var vanmakt. Vi motståndare – som började träffas i ett litet sällskap – hade visserligen ett ess i rockärmen: folkinitiativ. Men 10 000 stödförklaringar, som är det nödvändiga antalet för att tvinga fram en folkomröstning i region Jämtland Härjedalen, snyter man inte ur näsan direkt. Tiden var kanske heller inte mogen. Frågan var ny i det allmänna medvetandet.

För att väcka uppmärksamhet drog vi under våren 2016 igång en webbaserad namninsamling, Stoppa Stornorrland. Underskrifterna skulle, visste vi mycket väl, vara omöjliga att tillgodoräkna i ett folkinitiativ, men vi bad även om mejladress och telefonnummer. Efter ett par månader hade vi fått en databas med några tusen motståndare till Stornorrland.

Till sommaren hade tillflödet avstannat. Då ändrade engagemanget karaktär. Nu var frågan inte längre om Stoppa Stornorrland, utan om det sakligt neutrala Folkinitiativet Rösta om Stornorrland. För att urskilja oss från det direkta motståndet upprättade vi en ny struktur. Den bestod av en kampanjledning och bakom oss ett fyrtiotal föreningar, partier och företag, som försåg oss med en särskild kassa (150 000 kronor). Vi bjöd in alla som ville ställa sig bakom och hjälpa till efter förmåga. Särskilt välkomnade och bearbetade vi sådana som var positiva till Stornorrland. Vi hoppades att det bland dem fanns sådana som insåg det demokratiska problemet med den usla folkliga förankringen. Tyvärr nappade ingen av dessa.

Trots att vi hade sex månader på oss att samla ihop 10 000 underskrifter för ett giltigt folkinitiativ satte vi ett betydligt ambitiösare mål. Med den breda backningen av villiga insamlare och tillgång till databasen, skulle vi vara klara och ha lämnat in folkinitiativet inom tre veckor.

Väl optimistiskt, tyckte många, men det visade sig tvärtom att vi var defensiva. Vi hade kunnat lämna in över 10 000 namn redan efter två septemberveckor. När de tre veckorna var till ända hade vi 20 740 namn – och ännu vällde det in hundratals nya stödförklaringar varje dag.

Det är svårt att beskriva gensvaret. En lördag tog det mig två timmar och 150 underskrifter att gå knappt hundra meter längs Prästgatan i Östersund. Då hade jag hunnit fram till ett fik, frusen och kaffesugen, men det skulle dröja ytterligare en halvtimme och 50 underskrifter innan jag fick en lucka i flödet för att kunna fly fältet. I kaffekön blev jag överfallen av ytterligare tre undertecknare. En av dem gick på eget initiativ runt bland sina vänner och bekanta bland borden för att samla fler.

Hur uppstod detta engagemang?

Det finns alltför många faktorer. En redogörelse vore en avhandling, till stor del om politiska misstag.

Från folkinitiativets horisont tror jag att den stora utmaningen är att ta steget ur de trygga banorna bland redan invigda för att engagera. Det är lätt att sitta i ett kotteri med likasinnade och snacka om vad politiker borde göra och medier borde skriva, men i frånvaro av någon besynnerlig auktoritet över auktoriteter stannar allt där. Vår första lycka i gruppen bakom motståndet till Stornorrland var att det fanns en vilja att bullra och blixtra så att det hördes och märktes utanför vår egen krets, i syfte att väcka medborgarna.

Det viktiga med webbuppropet Stoppa Stornorrland var därför inte att vi samlade si och så många namn, utan att vi gjorde fler medvetna om frågan. På samma sätt var steget till att planera Folkinitiativet Rösta om Stornorrland något som kom att direkt engagera ett stort antal jämtar och härjedalingar, men framför allt att få ett ännu större antal att förstå reformens betydelse, och ställa sig frågan om de verkligen önskade att saken skulle avgöras över deras huvuden.

Det finns de som tycker att det är särskilt imponerande att Folkinitiativet Rösta om Stornorrland på så kort tid lyckades få så många att skriva under, trots att det krävdes fysiska namnunderskrifter. De tycks mena att det hade varit enklare att samla namn digitalt.

Jag tror att de misstar sig. Bakom varje namnunderskrift stod någon form av politiskt samtal och övervägande – i genomsnitt 40 stycken i timmen varje dygn under tre veckors tid. Själv ledsagade jag 500–1000 sådana överväganden. Många var sådana att de förutsatte ett möte öga mot öga.

En antisocial reflex hos oss människor, uppenbar i sociala medier, är att söka oss till spegelbilderna av våra egna åsikter och undvika de främmande. Ett bra folkinitiativ bygger på en sann social motverkan, där vi vänder oss till alla i en process där själva meningen är att folk tycker olika utifrån skilda erfarenheter.

Slutpunkten för processen är folkomröstningen. I vårt fall nådde vi aldrig dit. Motståndet i vår region och andra delar av landet fick regeringen att, på senhösten samma år, begrava Stornorrland och regionreformen.

Så kan det också gå när samhällsmedborgare engagerar.

Givetvis är inte ens det mest glödande engagemanget i en fråga en borgen för att man får som man vill, oavsett om man är minister eller insändarskribent. Men till den som beklagar sin vanmakt är folkmakt ett riktigt bra och rättvist alternativ.

Sveriges neutralitetspolitik – från det bortglömda in i det okända

9 mars, 2017
Okategoriserade
151 Comments

Här kommer en länk till min artikel i tidskriften Kvartal ”Sveriges neutralitetspolitik – från det bortglömda in i det okända”

http://kvartal.se/artiklar/sveriges-neutralitetspolitik-frn-det-bortglmda-in-i-det-oknda

Bättre fitta än feta

24 februari, 2017
Okategoriserade

En gång i tiden var en fet person lika med en privilegierad person. Fetma berättade att någon hade råd att äta mycket: fågelstekar, smörstuvade abborrar, kalv med gräddsås, tårtor och blancmangéer till floder av Bourdeaux och Madeira.

Kung Gustav II Adolf blev med tiden tämligen fet. Märk väl: han blev inte kung med tiden för att han var fet.

Fetma hindrar, tynger, skadar och dödar. Kung Adolf Fredrik åt ihjäl sig efter en fastlagsbulle för mycket 1771.

Ändå är det tesen att fetma är en framgångsfaktor som präglar samhällsdebatten.

Fast nu talar jag inte längre om bilringar och dubbelhakor, utan om fetma i organisationer. Den regionförstoringsidé som jag bekämpade i höstas var ett symptom på denna egendomliga idé om att större alltid måste vara bättre.

Tesen dyker upp på alla möjliga områden. Framtidens personbilstillverkare måste upp i en produktion på minst si och så många miljoner bilar, framtidens städer i si och så många hundra tusen invånare och framtidens webbtjänster i si och så många miljoner användare. Jorden är platt och synergier är trollformeln som upphäver tyngdlagen.

Förenklingen är häpnadsväckande säljbar. Ekonomen Pankaj Ghemawat har myntat ordet ”globaloney” för detta enfaldiga evangelium. På svenska skulle vi kunna säga ”synerskitsnack”.

Det finns några saker man bör hålla i minnet.

Precis som i fråga om feta kungar handlar det om orsak och verkan. Stockholm är Sveriges största stad för att det är Sveriges huvudstad, inte tvärtom. Ford blev på 30-talet tillverkare av mer än hälften av världens bilar tack vare ledande industriella innovationer, sambandet var inte omvänt. Om man sökt framtidens bolag i musikbranschen för 10 år sedan och letat bland stora företag skulle man ha missat Spotify. Det grundades ett år senare.

Stor skala medför alltid brister. Storstäder betyder trafikstockningar, långa ledtider, dålig luft, med mera. De lönsammaste bilföretagen i världen hittar man trots förståsigpåarna bland småskaliga sport- och premiumbilstillverkare i Italien och Tyskland. Spotify är numera visserligen en jätte, men har ännu aldrig redovisat svarta siffror.

Visst finns positiva synergier att hämta på många områden. Men de synergier som ligger bakom starkt växande företag består huvudsakligen av olika förstärkningsmekanismer. Det har att göra med stora fasta kostnader och effekter av inlärning, samordning och anpassning. Det innebär inte nödvändigtvis att den organisationsfetma som på det viset uppstår är hälsosam, vare sig för samhället i stort eller den omfångsrika aktören.

Man skulle vara tvungen att be Gud ändra på den mänskliga naturen och världens fysiska konstruktion, för att det inte samtidigt med positiva synergier skulle uppstå negativa synergier som komplicerar bilden: ökade kommunikationskostnader, isoleringseffekter, kontorspolitik, sårbar logistik, med mera.

Därför vänder fakta de enfaldiga föreställningarna på huvudet. I vår värld krävs det numera sex biltillverkare för att komma upp i den andel av marknaden som Ford hade på 1930. Och allt medan globaliseringen pågår, bland eskalerande företagsfusioner och förvärv, har de stora multinationella företagen de senaste fem åren haft klart sjunkande lönsamhet och presterat sämre än nationella företag.

Om man vill lära känna framtidens kungar ska man därför blunda för de feta och leta bland de fitta (plural!).

(Mera läsning: World 3.0 av Pankaj Ghemawhat)

Snackar du ren skit – eller renande?

19 februari, 2017
Okategoriserade

Nu är det dags för skitsnack. Eller kanske inte.

Ofta frågar jag mig: Är det ok att prata så här om andra? Kan jag berätta den här historien, generande för några inblandade jag räknar till mina vänner, eller bör jag låta bli? Kan jag verkligen fördöma deras beteende bakom deras ryggar? Eller borde jag framföra min kritik direkt till den det berör?

Frågorna är inte så lätta.

För det första bör man ha med sig att skitsnack alltid riskerar att skada den drabbade.

Men med detta sagt är det nödvändigt att skrida ut till skitsnackets försvar.

För det andra skulle nämligen livet utan skitsnack bli outhärdligt tråkigt. Obönhörligt slutna människor, som höljer sina upplevelser och erfarenheter i ett falskt sken, får klockorna att stanna. Öppna människor, som delar med sig av sina livs äventyr, tankar och känslor, även när de utelämnar vänner och fiender, är roliga att umgås med (varning här för mytomani och asocial pratsamhet, som får det slutna att framstå som öppet).

För det tredje är skitsnack en livsnödvändig informationsbärare. Arbetslivet skulle vara obegripligt utan skitsnack. Att din kollega hela tiden tjatar om sin verksamhets unika karaktär som motstår jämförelser får sin förklaring när du höra bakom kollegans rygg att just den verksamheten har skenande kostnader och minskad produktion. Att en viss fråga trots stort upplagda ambitioner hela tiden hamnar sist på mötet efter en rad långrandigt utredda småsaker och måste avbrytas på grund av tidsbrist kan vara omöjligt att förstå för den som står utanför de mångfacetterade personliga relationerna bland mötets deltagare. För att avslöja just den typen av relationer är skitsnack oslagbart.

Det hjälper att tänka sig att information är som vatten i en sjö. Den lägsta informationen finns på den dyiga sjöbottnen, i våra förbjudna fantasier, bland sådant som vi inte ens vill dela med oss med våra närmaste. Den högsta informationen finns på den klara sjöytan. Den är öppen och ärlig och delas mellan människor som strävar efter att förstå och utveckla varandra.

Skitsnack är närmast att betrakta som det som sker däremellan, och där tror jag att det finns en nyckel till att skilja de fula fiskarna från de ädla.

En del skitsnack känns som att det strävar uppåt, bort från det låga mot det höga. Vi berättar om våra upplevelser för att dela med oss och förstå. Allt är inte lämpligt, rimligt och praktiskt att säga direkt till den berör, men bra skitsnack bygger på en strävan åt det hållet, från den mörka dyn, upp mot ljuset.

Det är skitsnack som en slags reningsprocess.

Annat skitsnack strävar nedåt, från det höga mot det låga. Med dolda agendor sticks knivar i ryggar. Det handlar om att fly den öppna och ärliga klarheten som finns på sjöytan och försvinna in i grumligare vatten.

Att medmänniskor stämplas som idioter eller töntar och dumma eller elaka är en sak. Att det görs utan vilja att höra vad som kan ligga bakom, för att den egna trygghetskänslan hotas av rak kommunikation och medmänsklig förståelse, är en annan.

Det är en typ av hållning som fått en sublim yttring i funktionen ”Ta bort som vän” på Facebook.

Nu kanske läsaren undrar: Vad menar han? Är jag en ful rovfisk som ligger och lurar på sjöbotten eller en ädel fjällröding som vakar på ytan?

Jag har nog inte svaret. Min poäng är att man bör ställa sig frågan.

Demokratins andra dimension

13 februari, 2017
Okategoriserade

Senaste året har jag haft många – hundratals – samtal om demokrati. Jag är oerhört tacksam för detta. Att få höra andra fritt utveckla sina tankar om folkmakt är en ynnest.

Samtidigt måste jag fråga mig: Varför känns det som om vi pratar om olika saker?

Allt oftare möter jag människor som talar om demokrati som något som katten släpat in. Då säger man sådana saker som ”det finns ju uppenbara nackdelar” eller ”för att fatta bra beslut måste det finnas kompetens”.

Här talar jag inte om något direkt avståndstagande från vårt fria samhälles institutioner, utan snarare en vag attityd i förhållande till demokrati motsvarande vad man skulle kunna förvänta sig av en herrklubb i förhållande till feminism, eller av ett toppmöte mellan Trump, Putin och Erdogan i förhållande till medier.  

En tydligt reserverad inställning, med andra ord.

”Trump”, ”Brexit” och ”Hitler” är tre nyckelbegrepp i den nya reserverade demokratidiskursen.

Det är inte alltid så genomtänkt. Inte minst eftersom en del av de nya demokratiskeptikerna själva är folkvalda.

Jag har en hyfsad aning om vad detta beror på.

För många människor har demokrati kommit att uppfattas som ett spel i en dimension: Resultatet av omröstningar ger mandat. Åsikten hos den majoritet som definieras av spelets regler regerar.

Det är ju på sitt sätt riktigt.

Så långt ligger fokus på styrka snarare än rätt. Det enda som skiljer ett presidentval från ett schackmöte eller en boxningsmatch är reglerna. Reglerna förenar visserligen spelarna, men är inte fasta och givna. Den som är vinnare med ett proportionellt valsystem är förlorare i ett icke-proportionellt valsystem. Och den som är vinnare kan använda sin makt till att försöka förändra spelreglerna till sin favör.

Men om man skulle stoppa där tror jag att man missat en viktig poäng.

Poängen är att demokratin har ytterligare en dimension. Demokratin är en form av överenskommelse mellan en stat som utövar en viss typ av makt på folket, och ett folk som utövar en viss typ av makt på staten. Det vill säga: demokratin överbryggar framför allt intressekonflikten mellan å ena sidan de företrädare som griper in med formell makt och auktoritet och å andra sidan det kollektiv av medborgare som i dialog med varandra bildar sig uppfattningar om ingripandena är rättfärdiga eller inte.

Detta andra perspektiv innebär att demokratin aldrig vilar, inte kan göra det, per definition. Staten och auktoriteterna sover aldrig. De tar ut skatt och arbetar dygnet runt med att tjäna, beivra och beordra, men inte heller folket tar rast: det vill och det tänker oavbrutet, det kontrollerar och vårdar, det ifrågasätter och fullkomnar samhällets spelregler, och bland dessa spelregler finns demokratin.    

Det är, tror jag, just i ögonblicket när ett folk tappar lojaliteten med demokratin som gemensam norm som dörren för auktoritära ledare öppnas på vid gavel. Så länge folket hjälps åt att vårda uppfattningen om att den makt som demokratin beviljar är begränsad och tillfällig, och i vilken stund som helst kan drabbas av folkets fördömande, och inom kort kommer att ställas till svars inför samma folk, lika länge har demokratin vitalitet.

Precis som filosofen Immanuel Kant tror jag att i ett samhälle med vitala institutioner kan till och med djävulen vara statschef utan att göra någon större skada, medan det som tappat den nödvändiga energin är kapabelt att göra änglar till despoter.

Det är en viktig grej att ha i minnet i dag, med en president i USA som är mycket lätt att förväxla med djävulen.

Därför tror jag på demokrati utan reservationer.

Den reservationslösa demokratin innebär för många att man måste överkomma sin sjukliga beröringsskräck inför tanken på att det finns ett ”folk” eller en ”nation” vid sidan av staten. Men det får jag skriva om en annan gång.

Dags för en vän från Italien

3 februari, 2017
Okategoriserade

Profetior om krig är en trend i tiden. Tyvärr förefaller de inte alldeles grundlösa. Låt mig därför få berätta den trösterika historien om en vän från Italien.

Året var 1866. Det var krig mellan Österrike-Ungern och Nordtyska förbundet. Å ena sidan ett multikulturellt dynastiskt kejsardöme och å andra sidan en framväxande nationalstat. På kejsarens sida ställde Liechtenstein upp med en styrka, inalles 80 man.

När kriget var slut (Österrike förlorade, Tyskland vann) återvände 81 man till Liechtenstein: alla överlevande plus en ny vän till soldaterna, en italienare.

Ett par år senare avskaffade Liechtenstein sin armé. Sedan dess har två världskrig passerat, men utan soldater och krigserfarenheter för det lilla furstendömet.

Att Liechtenstein avskaffade armén hade visserligen inte med den italienske vännen att göra. Men jag berättar om honom mest för att jag vet att läsare har lätt att förstå avväpnande anekdoter, men svårare att begripa relativa frekvenser om krig, fred och små länder.

Det är nämligen ett av världens kontraintuitiva och bevisade fakta (mainstream, not alternative) att små länder har mindre försvarsutgifter per capita än stora.

Den som doppar näsan i valfri försvarsdebattsvada möter ju snarare det underförstådda antagandet: små länder har svårt att försvara sig mot stora vilket torde kräva större försvarsutgifter per capita. På detta skakiga resonemang bygger mycket som skrivs för att driva in Sverige i militäralliansen NATO. Genom den stora försvarsalliansen som skrivs med stora bokstäver ska Sverige bli starkt (i meningen svårt att kuva) i förhållande till Ryssland.

Men ju mindre land ju mindre pengar behöver man lägga ner på försvaret. Risken för att drabbas av krig är också statistiskt sett mindre.

Jag drar inga radikalpacifistiska slutsatser av detta samband. Att små stater är fredligare beror till viss del på att de har visat sig vara starka (fortfarande i meningen svårare att kuva). Bland exemplen på detta finns Finland, Israel och Kuba.

Eftersom tendensen är att små stater är både militärt effektivare och mindre benägna att trassla in sig i krig, så har de också större överlevnadschanser.  

Problemet med denna regel är att den har många undantag. Och medan regler är enkla och har begripliga orsaker (som jag får fördjupa mig i en annan gång), så tycks varje undantag ha sin egen förklaring. Fram till för ungefär 100 år sedan var undantagen dessutom väldigt påtagliga. Antalet stater i världen sjönk till under 60 stycken.

Men sedan dess har antalet stater ökat till över 200. Regeln har tagit revansch på undantagen.

Behovet av ett försvar är beroende av olika omständigheter. Om man som Sverige har en stor granne som gärna använder sina militära resurser för att vinna politiska fördelar utanför sina gränser, då är det givetvis ett starkt argument för att öva på att hantera en bössa som vapen och inte som blomvas.

Men att man skulle uppnå säkerhet genom att knyta sitt öde till en bjässe som sträcker sina armar från Stilla havet till Medelhavet, och håller igång krig i 7-8 länder från Libyen till Pakistan, med hjälp av några av världens mest generösa försvarsbudgetar, och som leds av ett land med en regering som tror på heliga utrotningskrig mot islamism, det strider mot sans och vett, logik och kunskap.

Det finns bättre sätt att skaffa sig vänner i andra länder.

(Om sambanden kan man bland annat läsa i Robert A. Dahl and Edward R. Tufte, Size and Democracy, Standford 1973)

Erövringar inom egna gränser

28 januari, 2017
Okategoriserade

I dag länkar jag till en artikel i forskningstidsskriften Scandia som jag publicerade för något år sedan, som då inte var tillgänglig på webben, men är det i dag. Den handlar om myter om rötterna till svensk neutralitetspolitik. Faktiskt är de ganska lätta att konstatera för den som gräver lite. Desto svårare är de att ta kål på.

http://journals.lub.lu.se/ojs/index.php/scandia/article/view/15861/14347